Jenny Markussen

Jag har blivit utmanad av Lydell.

scinece-fiction, thriller med Justin Timberlake och Amanda Seyfried.


I framtiden slutar folk åldras vid 25 men valutan har ersatts av tid och man får jobba hårt för att leva längre än en dag – om man är på fel sida av stan. Segregeringen mellan rika och fattiga är större då folk i den välbärgade delen går omkring med över hundratals år på den digitala klocka som inpräntats i människorna. Will (Justin Timberlake) är en fabriksarbetare som kämpar för att få ihop till hyran och lever ofta med några timmar kvar. När en man med flera hundra år ger sin tid till Will innan han tar självmord beger sig Will till den rika delen av staden för att ge ”miljonärerna” en dos av sin egen medicin.

Jag gillar´t!

Min förlossning blev ett långt inlägg.
Känsliga läsare bör inte läsa.

Det var tisdagen den 4:e Oktober och min andra dag som arbetslös. Jag vaknade av Fredriks väckarklocka
och sa till honom att jag också ville med och jobba för det är så tråkigt att vara ensam hemma och bara gå och vänta. Fredrik sa då att han kunde komma hem en stund på lunchen. Sagt och gjort. Hem kom han med McDonalds.
Efter vi hade ätit klart slappade vi framför TVn. Helt plötsligt känner jag en jättestark spark ner mot kissblåsan.
Och jag känner hur det börjar rinna längs bena. Jag sprang till toaletten och Fredrik frågade om jag var skitnödig.
- NEEEEJ! Skriker jag lite smått nervöst. Fredrik, kom!
Han undrade såklart vad det var och jag bad honom att komma och titta/lyssna.
- Jag kissar inte men endå så rinner det. Vattnet måste ha gått.
Klockan var då 12.45. Fredrik gav mig ett litet leende samtidigt som han räckte fram telefonen
och sa att jag skulle ringa förlossningen. Jag tog tag i telefonen med en darrig hand och
ringde. Jag kände mig rädd, chockad och glad på sammma gång. Vi fick en tid klockan 15.30 för att
se så att barnet mådde bra. Fredriks lunch var slut och han var tvungen att åka tillbaka till
jobbet och lämnade mig sittandes på toan. Jag fick lite smått panik så jag ringde mamma.
Hon hörde på min röst att det var något som inte stod rätt till. Hon sa bara att jag skulle
ta det lugnt.
- Lägg dig i soffan och ät lite choklad.
Jag minns att jag tänkte att hon var knäpp. Ligga i soffan samtidigt som vattnet rinner ut
som en fors och äta! Jag kunde inte äta. Vi ska ju snart ha en bebis. Jag var alldeles för
nervös för att äta. Sen började värkarna komma. Inte så starka men jag kände dom. Fredrik
slutade tidigare på jobbet och kom hem 14.30. Jag minns även att jag knappt kunde röra mig
eftersom det bara rann helatiden. Jag fick byta bindor helatiden. Det kändes som att man gick och pissade.

15.30 var vi inne på förlossningen. Dom satte två runda doser på magen. En för bebisens puls och en
för mina värkar. Mina värkar hade inte kommit igång rejält än. Men om det inte blev en bebis
innan den 6:e så skulle jag bli igångsatt. Så jag fick en tid för igångsättning och sedan fick
vi åka hem igen. Det var bara att vänta. Vi kom väll hem runt 20.00 den kvällen och jag minns
inte riktigt vad vi gjorde senare. Men däremot vet jag att värkarna började bli starkare och
starkare. Natten till onsdagen den 5:e blev det inte mycket sömn. Runt 03.00 valde jag att
åka in för jag hade så ont. Vi kom in på förlossningen och dom satte på dosorna på magen igen.
Framåt 06.00 rekommenderade barnmorskan en spruta morfin så jag kunde få sova lite. Först var
jag lite skepptiskt mot det för det lät så grovt. Jag relaterar morfin och pundare, inte
smärstillande. Barnmorskan berättade hur morfinet funkade och hur jag skulle känna när jag
hade fått det. Så jag valde att tacka ja till det vilket var den bästa sprutan jag någonsin
har fått. När hon hade kört in 5 cm av nålen i skinkan på mig och sprutat in det underbara
så kände jag direkt att ALLA muskler i kroppen slappnade av och jag somnade på engång.

Mellan 10-11 på morgonen (den 5:e) började morfinet släppa och en barnmorska kom in och
frågade om jag ville ha frukost. Fredrik följde med henne och gjorde iordning lite frukost till mig.
Dock så åt inte jag så mycket eftersom jag mådde så fruktansvärt illa. Barnmorskan sa att det kom
oregelbundna värkar och hon ville inte "känna efter" om jag var öppen och hur mycket på grund
av infektionsrisken för både mig och barnet eftersom vattnet hade gått. Utan hon gick efter
hur lång tid det var mellan värkarna. Hon sa att det inte var tillräckligt tätt så hon skickade
hem oss. Så det var bara att packa ihop allt och jobba sig utåt mot bilen med asjobbiga
värkar. Medans vi väntar på hissen ner till entrén så passade jag på att spy lite, mitt på golvet.
Konstigt att dom inte hade några soptunnor där. Jag sprang som en dåre och letade efter en och sen kom
allt upp. Inte en, inte två utan tre gånger. Så ni kan ju tänka er hur mycket som låg på golvet
som en utsmetad familjepizza och stank! Att jag spydde var för att jag hade fått morfinet.

Vi kom hem runt lunchtiden d.v.s runt 13.00 och värkarna var förjävliga. Fredrik och jag la
oss i sängen för att försöka få lite sömn. Jag lyckades aldrig somna för värkarna blev tätare
och när jag hörde Fredriks snarkningar slog jag till honom på armen och sa att han inte får sova.
Stackars han! Jag fick inte i mig någon mat, hade konstant ont och var pisstrött. Man skulle
kunna jämföra mina värkar som en rejäl mensvärk eller som att man har magknip och måste gå och
spruta ner i toan fast det inte kommer något. Tillslut Kunde inte jag sitta någon annanstanns än på toaletten.
Att sitta i soffan eller ligga i sängen var det värsta jag kunde göra då. Toan var lättast
för då satt jag men hade inget som tryckte mot underlivet. Fredrik tog tid på mina värkar
och dom var fortfarande oregelbundna. En del varade i 2-3 minuter och kom igen efter 5-10 minuter. Jag
satte mig i duschen för att det hjälpte mot värkarna. Dom blev lindriga. Jag fick inte tappa
upp ett bad för infektionsrisken men duscha gick bra. Kom ihåg också att det rann fortfarande
vatten och jag hade inga rena underkläder kvar längre så Fredriks kalsonger funkade bra.
Efter att ha duschat i ca 2 timmar orkade inte jag mer. Jag satte mig på toan och var helt kallsvettig.
Jag sa till Fredrik att jag måste få epiduralen. Så jag ringde förlossningen igen och sa att jag
kommer in och vill ha epiduralen. Runt 1-1½ timma efter att jag hade ringt var vi äntligen framme
på förlossningen. Klockan var då 18.00. Att gå från lägenheten till bilen var den längsta och värsta
promenaden någonsin! Jag tror jag fick stanna tio gånger och vila på Fredriks axel medans jag tog mig igenom
värkarna. Usch!

Inne på förlossningen satte barnmorskan på dom dära dosorna igen och det tar ca 20-30 minuter innan
dom kan läsa av dom. Och runt 19.00 såg hon att värkarna var riktigt starka och täta. Så hon
tog på sig en handske och kände om jag var öppen något. Jag minns att jag trodde jag var öppen max
5cm. Jag sa till barnmorskan att jag skulle vilja ha epiduralen. Hon sa att det inte var någon idé.
Barnmorskan log och sa att jag är öppen 10cm och har bara en kant som skulle bort innan jag kunde
börja krysta. Hon berömde mig och sa att det var ovanligt att förstföderskor kom in och var helt öppna.
Jag tittade på Fredrik och han vart jätteglad. Det betydde ju att vi skulle bli föräldrar
snart. Men tro inte värkarna hade slutat för att jag var helt öppen. Nej,nej. Dom var ännu starkare nu
och jag kunde knappt prata för smärtan. Barnmorskan rekommderade kvaddlar (sterilt vatten i fyra olika sprutor)
där smärtan var som värst. Jag har hört av dom som har fått kvaddlar att det gör skitont.
Så jag sa nej. Hon började förklara hur sprutorna funkade och samtidigt som hon frågade mig igen om jag
skulle ha dom så fick jag en rejäl värk och skrek nästan jaja. Hon ropade in en annan barnmorska så att dom kunde
ta sprutorna samtidigt. Men innan dom gjorde det visade hon mig lustgasen. Jag tog några andetag och kände
ingenting. Hon skruvade på lite mer och jag tog några nya andetag. Jävlar vad vimsig man blev. En
ren fylla. Enligt Fredrik blev jag lite stöddig när jag fick den. Så nu när jag var lite borta i huvudet
passade dom på att lägga sprutorna. Dom la sprutorna strax under magen, där trosorna sitter. Typ där dom lägger
kejsarsnittet. Och fy satan vad ont det gjorde! När dom var klara med två stycken så var det två kvar.
Det kändes precis som getingstick. Efter sticken blev klockan ca 19.30 och det var då dags att börja krysta.
Ganska så snabbt efter att jag hade börjat ta i, slutade jag använda lustgasen för den var ivägen och jobbig.
Jag kände att jag ville ha koll på vad jag gjorde och vad som hände. När värkarna kom så skulle man krysta.
Man ska få kraften ifrån värkarna. Så när värken började närma sig tog jag ett djupt andetag och när värken bröt
ut höll jag andan och tog i för kung och fosterland. Jag fick plats med tre krystningar på en värk. Och en krystning
varade i ca 10 sekunder. Fredrik servade mig med äppeljuice, baddade pannan och höll i min nacke när jag krystade.
Jag fick testa olika ställningar. Jag började med att ligga på högersidan (i fosterställning) med ett ben i luften.
Men fick ingen kraft då. Sen fick jag ställa mig på knänan och ha ansiktet i kudden. Den var värdelös, Och sist den
gamla hederliga, att ligga på rygg, kanon! Fredrik var med och peppade hela tiden. Jag hörde han säga kom igen, kom igen, ta i! Efter 1 ½ timma krystande började min kropp bli trött. Dom satte en nål i handen och kopplade på hormondropp
som gjorde att värkarna blev starkare. När dom såg lite hår på Kevin frågade dom om jag ville känna. Och det ville jag absolut INTE. Sen när huvudet började komma ut mer och mer så sved det som sjutton. Ett rejält tryck mot underlivet och det kändes som att jag skulle gå av. Bli kluven i mitten. Mitt i värken sa barmorskan,
- Vänta.
Jag trodde det hade hänt något men jag skulle pausa så att jag töjde ut mig och så såg hon att Kevin kom ut med en
hand samtidigt så hon var tvungen att klippa mig. Sen var det bara att fortsätta krysta. Huvudet var ute och jag blundade för jag tänkte om jag tittade så skulle jag se honom och då bli rädd och sluta krysta. Så klockan 21.27 var den sista krystningen och ut kom Kevin. Blodig och skrynklig. Barnmorskan la han på min bröstkorg och en handduk över. Fredrik
klippte navelsträngen. Sen skulle moderkakan ut. Tre lätta krystningar till återstod. Hon frågade om jag ville se
moderkakan och det ville jag. Jag ville se hur Kevin hade haft det i nio månader. Bläää!
Medans Kevin låg på mig blev jag bedövad och sydd. Fredrik tog lite bilder på Kevin och klädde på honom.

Det är min berättelse.   

Oftast i filmer får man se hur "lätt" det är att krysta. Tre krystningar på max 10 minuter och ungen är ute och helt blodfri. Bullshit! Jag krystade i drygt två timmar och fick inte mer än max två minuters pause efter värkarna.
Svettet rann, blod och fostervatten var kletat överallt på min kropp. Man kan verkligen jämföra födandet med ett maratonslopp. Snacka om att man blir anfådd, trött och får vääärldens träningsvärk dagen efter. Så ett tips till er som ska genomgå denna underbara milstolpe är att ta med er tvål. Det finns dusch och du får duscha precis efter.

Dagen efter känner man sig helt mörbultad. Svårt att gå, svårt att sitta och svårt att göra sitt första toabesök.
Men det var endå en underbar smärta eftersom man vet att man har fått sin lilla bebis och det var värt ALLT!
Alla sprutor, alla värkar och alla stygn. Man blev stolt över sig själv. Och det känns som om man lever i en dröm.
Jag har fått höra att jag är gjord för att föda barn eftersom jag var helt öppen när jag kom in. Och den kommentaren kommer jag ta med mig ner till graven.
Att föda barn (enligt mig) är inte det värsta, vi kvinnor är gjorda för det och dom flesta har gjort det t.o.m drottningen. Det värsta är dagarn efteråt. Ett spädbarn som skriker på nätterna. Sömnen försvinner helt. Man är trött och mörbultad. För mig tog det nån månad innan jag förstod vad Kevins skrik betydde. Och det här med amningen var asjobbigt! Han blev inte mätt. Han krävde mat varannan timma och åt då i 30 minuter. När skulle man sova då? När, inte OM, jag får mitt andra barn blir det ersättning på engång. Men det där är också olika från mammor till mammor. Endel tycker det är supermysig, endel tycker varken eller men kan leva med det och andra klarar det inte alls och tyvärr var jag en av dom.

Jag tycker att den smärtan man får genomgå när man föder går att handskas med. Det är en psykisk smärta och jag har en hög smärttröskel. En fysiks smärta är tusen gånger värre. Jag tyckte att det gjorde ondare att tatuera mig än att föda barn. Lustigt va?

För att sammanfatta allt så tycker både Fredrik och jag att min förlossning var en "drömförlossning". Fredrik blev aldrig illa behandlad av mig. Jag knep käft och gjorde det jag skulle göra. Jag har bara bra minnen från förlossningen och är villig att göra om det.
 

Bloggar från Fredriks iphone. Idag har det varit fullrulle. Jag har diskat, skura toa + handfat, klippt både Fredrik och Håkan, varit ute och gått, handlat och har gjort min första smörgåstårta. Jag fick receptet från Felicia och det ska bli spännande att få provsmaka den imorgon. Dock så tror jag inte att den är lika god som hennes. :)

Yes, jag har ritat igen.